Vet inte hur många gånger jag tänkt skriva ett brev till dig och förklara precis allt. Men ist tänker jag uttrycka alla mina tankar här ist.

Aldrig har någon någonsin kommit in så nära på så kort tid. Allt kändes så självklart med dig. Som om du redan viste allt om mig. Som om du kunde mig utan och innan.
Det här var en vänskap som skulle vara förevigt, men jag vet inte varför det blev som det blev. Efter allt vi gått igenom efter allt stöd du givit mig så står vi ändå här.
Det tar mig exakt 1:24 minuter att ta mig till dig. Hur svårt kan det vara? Det är ett avstånd som aldrig hindrat mig från att åka till min bästa vän, så varför skulle jag inte kunna åka till dig?
Ibland har jag klandrat dig och ibland mig själv men egentligen var det bådas fel. Vi hade aldrig behövt låta detta hända.
Den tryggheten du alltid fyllde mig med saknar jag så otroligt mycket.
Och allt jag behöver göra är att sätta mig på ett tåg.
Nu är vi främlingar för varandra och vi vet inte ens hur vi lever. Men jag vill inte att det ska sluta såhär. Vi fick inte ens ett slut, allt bara rann ut i sanden.
Har haft otrolig ångest för allt jag gjort och inte gjort. Jag stod inte ens vid din sida när du tog studenten. Att jag mår dåligt vet du om och jag vill tacka dig för ditt överseende, har förlorat så många vänner pga av det, men du har alltid funnits där, aldrig klandrat mig för att jag inte orkar.
Det går inte att uttrycka allt såhär för ord kan egentligen inte beskriva men jag har gjort ett försök.

Det här året fyller bi båda 20 och jag tar studenten, jag vill verkligen fira det med dig.
Jag vill känna att du tar emot mig när jag faller, precis som jag kände förut.
Jag vill stå vid din sida när du mår dåligt.

Nu vill jag bara skriva om den här texten för jag tycker att jag inte fått säga det jag vill säga men jag antar att jag fått med det viktigaste.

Ibland känns det som om den här låten handlar om oss.


Men jag ska se till att den inte gör det.

xx