Är rätt trött just nu.
Ångesten flödar.
Jossan har inte haft mobil på hundra år och Oscar är utomlands så jag har känt mig otroligt ensam eftersom jag inte direkt öppnar mig för vem som helst. Idag fick Jossan tag på en mobil som hon har provisoriskt, min räddning!
Nu känner jag mig plötsligt hel igen när min andra halva går att komunicera med. Sjukt hur beroende man är av vissa personer.
Oscar är borta i tre veckor till, blir som ett långdistansförhållande och det är så svårt att ha någon man behöver utom räckvidd.
Det har alltid varit skillnad på Jossan för hennes ord och röst hälper alltid för hon vet exakt vad hon ska säga för att hjälpa, hon vet exakt hur det känns men när det kommer till Oscar tröstar han bäst genom att hålla om mig och när han åker runt så mycket känns det så fel. Jag skulle aldrig vilja att han gav upp sitt band för mig, snarare tvärt om. Vill inte vara en jobbig flickvän som inte klarar sig utan sin pojkvän och ständigt behöver höra av från honom osv. Men på någotvis har Oscar stått ut i över ett år (vi firade ett år för några dagar sedan).
Är såklart glad att han står ut med mig!

Come up to meet you, tell you I'm sorry
You don't know how lovely you are.
I had to find you, tell you I need you,
Tell you I set you apart.

Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.

Oh take me back to the start.