Dagen började som vilken dag som helst men plötsligt märkte jag att Svippa hade svårt att resa på sig.

Jag sprang ner till mamma och berättade.

Mamma sa bara "Då är det dags".

Det är som om man gått och väntat på den här dagen men ändå kan man aldrig förbereda sig tillräckligt.

Jag minns ett speciellt minne med Svippa.

Jag var precis hemkommen från psykakuten och allt var ett helvete.

Av en ren reflex sprang jag upp till Svippa.

Hon tröstade som ingen annan.

Det kändes som om det bara vore vi i hela världen.

Hon var så varm och oskyldig.

Kommer att sakna henne så mycket.